Dags för nåt nytt!

Nä, min blogg har blivit skittråkig. Jag vill skriva om god och spännande mat, men alltför ofta är maten hemma inte så rafflande utan mer vardagstrevlig. Och det duger inte. Jag använder min son som nåt slags kåseriämne och ingen tycker att det är intressant mer än kanske en faster, en bror och en och annan vänlig arbetskamrat.

Något nytt måste till. Säg inte att jag ska ta fler foton eller byta utformning (jag gillar mina bruna gardiner även om de är standardpåhitt). Naturligtvis kan jag inte heller i ett slag förändra mej och bli nån annan eller få mer tid. Därför tänkte jag ut några nya inriktningar. Eller kanske olika teman varje vecka? Skriv vad ni tycker. Under tiden får ni ha överseende med min tillfälliga tystnad.

- Mat i poesin
- Dagens matgåta
- Mitt liv som dietist
- Religiösa aspekter på mat, t ex inom judendomen
- Vår mat ur ett näringsmässigt perspektiv - foto på maten och kommentar (Äh, blää...)

Eller kanske ska jag använda fingerat namn och vara lite mindre präktig. Den karamellen ska jag suga på en stund.

I natt drömde jag att jag bestämt mej för att bli ståuppkomiker. Om ni visste hur fjärran från mej det är, men i drömmen var jag nöjd med denna karriärsmöjlighet, oerhört nöjd. Förändring.

Fem smakupplevelser

Tre dagar i rad har vi varit i leksaksaffären och tittat på den sjungande och dansande tomten. Min son tittar mycket allvarligt och nästan lite räddhågset på den och när han kommer hem dansar han som tomten. Han sjunger inte den gräsliga amerikanska sången, men "tåpptäää, tåpptää". Det är sött. Jag känner att jag håller på att bli lite tomtefixerad, allt för att sonen ska vara lycklig.

Här är fem smakupplevelser från förr. De är inte utvalda efter hur goda de egentligen var, utan mer efter hur mycket jag tänker på dem (vilket inte minst den sista visar eftersom jag inte ens kommer ihåg vad jag åt...)

1. Kronärtskockor med smör
Jag blev chockad första gången jag åt färska kronärtskockor. Det smakade konstigt och gott på samma gång. Enligt mej är kronärtskockan världens vackraste och mest sensuella grönsak.

2. Skaldjursstuvning i vitlöksbröd
Precis som kronärtskockorna åt jag denna rätt hos kompis Sofie någon gång på åttiotalet. Hon och jag försökte återskapa den för ett par veckor sedan (se fotot) och det blev smarrigt och vansinnigt onyttigt (mycket vitlökssmör!).

3. Chug
Min exexexexpojkvän har rötter i Jemen och hans mamma gjorde en chilipasta som jag tänker på dagligen. Den är sagolik och vass; tar man för mycket blir man totalt tungdöv. Förutom chili tror jag den bl a innehåller vitlök, kardemumma och korianderblad.

4. Lammsteken vid reningsdammarna
När jag och min man flyttade till Lund cyklade vi en dag och letade efter Rinnebäcken som fanns på kartan, men inte i vår verklighet. Däremot hittade vi en vacker äng precis framför reningsdammarna. Där la vi vår filt, tände engångsgrillen och åt det godaste lamm jag någonsin ätit.

5. Milton i Aten
Milton var ett snäpp bättre än de andra turistrestaurangerna. Mannen och jag åt oss genom hela menyn för att prova ut det allra bästa till bröllopsmiddagen. Hela personalen var oerhört engagerad i att vi skulle gifta oss (men de tyckte lite synd om oss, tror jag, för att vi inte hade släkt och vänner med). Just nu tvekar jag faktiskt - blev det lammet med aubergine-nånting eller fisken med kanelstången och den gula såsen?

Människoätaren

Jag har lagat mat i helgen, massor av mat, men bara sådant jag gjort förut. Om ett par veckor ska jag ha en matlagningskurs och det är den jag provlagat mej igenom. Maten ska vara god, nyttig, hyfsat snabblagad och "inte för konstig" (som min mamma jämt säger när jag ska bjuda henne och pappa på något). Det blir rotfruktslasagne med feta och grönkål, tabbouleh, laxbiffar med koriander, ingefärsspetsad yoghurtsås, ajvar (färdig), morots- och kikärtssallad med lime, japanska mandlar och kokosrullade mangospett. Hur låter det? Köket vi ska vara i är egentligen underdimensionerat, därför blir det lite gott och blandat. Det blir heller aldrig riktigt som man tror (överhuvudtaget) när man är så många i ett kök, och det är väl det som är spännande.

På tal om något helt annat. I min nuvarande receptanteckningsbok har jag av någon outgrundlig anledning citatet "Människokött är gott" på första sidan (ur Hemligheter insamlade av Maja Spasova). Lite osmakligt, kanske. Men bland alla otrohetsaffärer och andra mindre lustiga hemligheter fascinerade människoätaren mej mest. Det är väl någon som driver med läsaren? Nån med samma humor som jag? Eller...?

Mitt i tristessen

Söndagar är bara skit, tycker jag. Allt är stängt, man har ingen bil och alla är sjuka. (Jag blev förresten inte magsjuk av räkan jag åt, men däremot rejält förkyld, vilket jag kanske inte kan klandra sushistället för.) Till på köpet har jag missat att det är Fars dag och maken påminner mej i varannan mening om att jag kan överraska honom vilken annan dag som helst.

I fredags fick vi oväntat besök. Jag gillar att få objudna gäster. Man behöver inte städa i förväg och ursäkta att maten inte är tjusig nog. Vi lagade en bearnaisekryddad rotfrukssås med räkor som smakar extra gott med lite knaprig klyftpotatatis och en sallad till.

Rotfruktssås med räkor, 4 port

1 morot
1 palsternacka
¼ rotselleri
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 + 1 msk smör- och rapsolja
3,5 dl fiskbuljong
1 tsk dragon
2 krm harissa eller sambal oelek
2 msk vitvinsvinäger
ca 300 g goda skalade räkor eller dubbel mängd oskalade
salt, nymald peppar
bladpersilja till garnering

Skala rotfrukterna och skär dem i bitar. Hacka lök och vitlök och fräs dem tillsammans med rotfrukterna i 1 msk av fettet. Tillsätt buljong, dragon, harissa och vinäger och låt koka under lock ungefär 20 minuter eller tills rotfrukterna är mjuka. Mixa alltsammans och späd med vatten om såsen blir för tjock. Värm räkorna i såsen och smaka av med salt, peppar, 1 msk smör- och rapsolja och eventuellt mer dragon och harissa. Strö över hackad bladpersilja.

Sämsta sushin

Jag åt en dålig räka i dagens sushilunch. När jag påpekade detta blev jag erbjuden två nya räkor, men nätack. Två fina räkor uppväger inte en fulräka. Nu väntar jag på att den dåliga räkan ska verka, orsaka smärtsamma utbrott i mitt inre, eller nåt värre.

Gårdagens firre var bättre. Maken rullade strömmingfiléer med bl a senap i. Och jag gjorde ett sötpotatismos med inspiration från rotfruktsdagen på Alnarp. Det blev mycket vackert och gott, och sonen åt nästan lika mycket som sina föräldrar.

Sötpotatismos, ca 4 port

2 sötpotatisar
4 vanliga potatisar, av den mjöliga sorten
2 vitlöksklyftor
1 dl varm standardmjölk
lite av någon god sort torkad chili
1,5 tsk torkad grönpeppar
hackad persilja
en liten burk sardeller
en klick smör

Skala och skär sötpotatis och vanlig potatis i mindre bitar. Koka de båda potatissorterna tillsammans med hackad vitlök. Häll av vattnet. Kör med elvisp i potatisen och tillsätt den varma mjölken. Smaka av med chilipulver, grönpeppar, persilja, sardeller och smör.

Mina foton blir oskarpa nuförtiden, när jag inte tar i dagsljus, så jag hoppar hellre över dem. Jag antar att ni andra använder stativ och flashiga blixtar för era lyckade bilder, eller?

Snott och blandat

Jag är en sån som sparar på allt. Och vad gäller recept är jag omöjlig, de ligger överallt i lägenheten. Jag säger till min make att det är ett strukturerat kaos, att jag vet precis var jag har saker och ting trots att de inte ligger på rätt ställe, men det är en lögn. När jag väl ska laga mat drabbas jag ofta av hjärnsläpp. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Förra veckan skrev jag ut två recept från olika matbloggar och råkade lägga dem bredvid varandra. Och genom att sno lite här och lite där fick jag ihop något riktigt bra - kakaobakad blomkål i tabbouleh med bl a valnötter och granatäpple. Granatäpple förresten, jag hade glömt hur gott det är. Och om man inte är försiktig får man minnen för livet (fläckar!!!).

Back to the roots

Rotfrukter = "mer eller mindre underjordiska växtknölar som man kan äta" (en av definitionerna på rotfrukter, som ju egentligen inte är några "frukter", utan borde heta rotsaker eller rotgrönsaker, men det är ju inte lika vackert)

Det finns 700 sorters rotfrukter i världen och i tisdags, vid ett symposium på Alnarp, såg jag cirka 70 av dem, bl a sådana med poetiska namn som rapunkelklocka, haverrot, liljelök och jordmandel. Medelsvensken äter 13 gram rotfrukter per dag, vilket ur näringssynpunkt gärna kan tiodubblas...

Förutom föreläsningar om rotfrukternas kulturhistoria, hälsoeffekter och odlingen av dem bjöd rotfruktsfrälsta kockar, t ex Tomas Dreijing, på matlagningssessioner på scenen. Erwin Lauterbachs danske kollega (uppfattade aldrig hans namn trots att jag frågade honom efteråt) gjorde bl a en filodegsrulle fylld med sötpotatispuré, persilja, sardeller och grönpeppar, och i mitten svartrot (se bilden ovan), vilket jag ska härma nån dag.

Jag smakade Jan Hedhs rödbets-, pepparrots-, selleri- och morotsglassar. Och tja, ibland tycker den pragmatiska Viktoria inombords att man krånglar till det i onödan. Nu var jag tråkig. Glassarna var väl tänkta som mellanrätter eller förrätter tillsammans med något annat, och jag åt dem direkt efter en stor lunch. Jag kanske bara var mätt.

Maken har precis grillat lamm och squash på balkongen; vi låtsas att det är sommar. (Och enligt den meteorologiska bestämningen av sommar är den ju faktiskt fortfarande här; det visar ju inte minst vilken frostig periferi vi lever i!)