Sötpotatis + feta = sant

Jag gjorde en potatissallad på sötpotatis med senapsdressing och rostade pumpafrön. Tanken var god, men det blev ingen höjdare. Sötpotatis blir lätt jolmigt och liksom klibbigt i munnen när den får spela för mycket huvudroll. Dagen därpå åt jag resterna tillsammans med smulad feta och jag förstod plötsligt tydligt varför så många sötpotatisrecept också innehåller fetaost. Hädanefter ska jag alltid se till att ha god grekisk feta hemma när jag provar ett sötpotatisrecept... Eller, vad skulle man kunna kombinera sötpotatis med i stället, som är lite syrligt och salt?

Förresten, Broccoli-Frida håller i månadens Cyberkocktävling - glöm inte att gå in och rösta!

Följa John

I lördags åkte jag till Möllevångstorget för att köpa mat och äta nåt gott. Jag gick in på Restaurang Asien, viskade "jag vill ha samma som Lisa Förare Winbladh brukar beställa". Lite pinsamt, men kvinnan som tog emot beställningen förstod att jag var intresserad och föreslog vänligt ett par olika alternativ. Jag bestämde mej för en sötsyrlig soppa med räkor, liljerot, ananas, böngroddar, ngo gai och en stor skål ris till. När min man kommer hem från sin resa skall jag bjuda honom dit.

På Al-Basha, och förresten runt hela Möllevångstorget, märktes det tydligt att det var alldeles i slutet av Ramadan. Mannen före mej köpte kakor för 360 kronor och när jag bara skulle ha en ynka baklava med valnötter tyckte han bakom disken inte ens det var nån idé att ta betalt. "Du kan betala nästa gång", sa han.

Mellanmål de luxe

Jag gör som Nattbuss, kör en Miss Rotfrukt...

Fruktsallad kan vara gudomlig. Den här med päron och granatäpple, saffransyoghurt och alldeles nygjord frasig müsli var höjden av njutning för en liten stund sedan. Müslireceptet kommer från sjukgymnasten som också arbetar i friskvårdsprojektet jag håller på med. Man kan förstås variera receptet efter vad man har i skafferiet, byta ut nötter och frön mot andra favoriter, använda andra flingor eller kryddor. (Ni vet vad jag menar - improvisera!)

Jag borde väl haft något lite lagom glammigt på mej när jag åt den smålyxiga fruktsalladen, men jag hade precis fixat min cykel så jag hade ett par grå frottébyxor, inköpta för säkert tolv år sedan, och ett vitt tantunderlinne som inte riktigt täckte magen...

Nåväl, om ni fortfarande är sugna på müslin så är receptet här:

Karins müsli

5 dl rågflingor
5 dl havregryn
1 dl havrekli
1 dl krossade linfrön
1 dl solrosfrön
1 dl grovhackad mandel eller hasselnötter
kokos, kanel och kardemumma efter behag
4 msk rapsolja
1 dl vatten
3 msk honung

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda alla torra ingredienser utom kryddorna. Tillsätt olja, vatten och honung och rör runt. Pudra över kanel och kardemumma. Bred ut blandningen på bakpapperklädd plåt och sätt i ugnen i 20-25 minuter. Man kan behöva röra om ett par gånger så müslin inte bränns. När müslin svalnat kan man blanda i russin eller torkade aprikoser. Förvara müslin torrt i burk med lock.

Jag var rebell en kort stund

"Hur orkar ni?" utbrast en sekreterare häromdan när jag och en kollega diskuterade näringsvärdesförändringar vid uppvärmning av mat under en lunchrast. Jag tycker att det mesta som har med mat att göra är intressant. Och intressant kunskap är inte så tung att bära. Många undrar om man inte blir nojig angående sin egen mat när man är dietist. Jag kan bara tala för mej själv och jag äter allt ("fast inte alltid", som man så klämkäckt säger ibland) och jag tycker även att det är spännande att fundera på och lära mej mer om transfetters effekt på insulinkänsligheten, huruvida lågkolhydratkost är farlig eller inte, proteinbehov vid sårläkning och samtidig njurinsufficiens, om en citron kan påverka resultatet av en glukosbelastning... Den gångna veckan har mina tankar sysselsatts med sånt och för vissa låter det säkert ångestframkallande, men fatta - jag tycker faktiskt att det är KUL att tänka på! Eller åtminstone berikande.

Trots att jag trivs med mitt jobb är det deprimerande att vara dietist inom landstinget. Jag hade lönesamtal i veckan och chefen gav mej högsta betyg på lönekriterierna "personliga egenskaper" och "yrkesverksamhet", men ändå kunde hon inte, efter att ha haft mej anställd i över fem år, erbjuda ens fackets rekommenderade ingångslön. Rebelliskt vägrade jag godkänna den nya lönen och kände mej lite tuff. Sen pratade jag med facket och kollegorna och sjönk tillbaka på jorden igen. Jag får nog inse att min lön aldrig kommer att bli strålande eller ens anständig; med den här löneutvecklingen kommer mina studier inte nånsin att löna sej. I framtiden ska jag nog se mej om mer aktivt efter jobb inom den privata sektorn.

En dag vacker nog för en köttgryta

Det har varit en vacker höstdag. Vi har varit ute och fikat, lekt och bara slappat. Ändå har en irriterande ytlig känsla smugit sej på. Tänk om ljuset försvinner tills vi ska äta den goda grytan med det saffransgula riset och de syrliga röda zeresjkbären. Naturligtvis försvann ljuset tills jag skulle fotografera så ni får föreställa er hur vackert det blev. Och gott! Jag hade lite problem med de torkade limefrukterna som skulle vara i. Enligt receptet skulle de tillsättas först när grytan kokat klart, men då skulle de väl inte ge smak åt det hela? Så i min version får limefrukterna koka med från början. Torkad lime smakar inte som färsk. De ger en viss syra, men också nån slags rökighet åt anrättningen. (Har du en bättre beskrivning får du gärna lämna en kommentar!) Jag tror att det är ett persiskt recept; det kommer i alla fall från en persisk kvinna som deltar i min matlagningskurs. Jag hoppade över den råstekta potatisen som skulle strös över grytan för jag tyckte inte att det behövdes. Eller har jag missförstått något väsentligt?

Köttgryta med gula linser och torkad lime

1 stor gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
rapsolja
500 g grytbitar av nöt- eller lammkött
1 msk tomatpuré
1 burk krossade tomater
2 torkade lime (alt pressad saft från en citron)
2 dl gula linser, väl sköljda
salt, nymald peppar

Fräs lök och vitlök i olja utan att de tar färg, bryn sedan köttbitarna. Lägg lökfräs, kött, tomatpuré, tomatkross och torkad lime i en gryta och låt koka under lock på svag värme tills köttet är mört. Fyll på med vatten om det behövs.

Koka under tiden linserna med lite salt. De ska inte bli sönderkokta (20 minuter blev perfekt för de jag köpt). Blanda i linserna i köttgrytan. Smaka av med salt och peppar. Servera med saffransris överströdd smörstekt zeresjk och någon grönsak till.

Uppdatering! När jag berättade för receptskriverskan hur jag tillagat grytan så blev hon inte så impad av mitt tillägg av zeresjk. Zeresjk och saffran kan man ha om riset är en rätt i sej. (Men jag tyckte att det blev bra även om det inte är korrekt....)

Heja Tomas Tranströmer!

En torsdag om året brukar min man se lite extra snygg ut när han går till jobbet. Förr hade han kavaj och slips också, men det blev för uppenbart att något speciellt var på gång. Hittills har han varje år fått gå hem från jobbet med sin lilla packade necessär oanvänd och alla de fina orden han tänkt ut ifall han skulle bli inbjuden till nåt teveprogram osagda. I år ska han, liksom förra året, intervjuas av Sydsvenskan; tidningen ska vara med när han väntar på beskedet om vem som får Nobelpriset. Han är Tranströmerkännare bland annat, mannen min. (Heja Tomas!)

Jag har matlagningskurs idag, den sjätte gången av åtta. Det är faktiskt det roligaste jag gör. Deltagarna är entusiastiska, frågvisa, ifrågasättande och fnissiga - precis som det ska vara med andra ord. De har själva tagit initiativ till egen liten receptsamling och jag har fått en hel bunt med deras favoritrecept som jag ska kopiera upp. Jag lagade en köttfärslimpa med morötter häromdagen som blev väldigt god. Oj, nu måste jag springa, receptet publiceras en annan dag!

Den gröna utflykten

En kompis tog med mej på en vegansk endagsmatlagningskurs igår. Vi lagade en massa mat, pumpasoppa, knäckebröd, groddsallad, algsallad, linssallad, avokado- och currysallad, nötdressing, hirsbiffar, rödbetsbiffar, morotsfärs, fröost och quinoa med mera. Det mesta blev gott. Jag och min kompis stod för efterrätten, "levandefödatårta". Personligen är jag väldigt förtjust i fett- och sockerbomber där man mixar torkad frukt, nötter och honung, men jag känner andra som tycker att det är något av det läskigaste man kan äta. Vad tycker du?

Levandefödatårta

1,5 dl russin
1,5 dl dadlar
1 msk rivet skal av apelsin
1,5 dl hackade nötter
0,5 dl honung (smaka av med mindre mängd först)
1 tsk kanel

Mixa russin, dadlar och apelsinskal. Blanda i övriga ingredienser och lägg degen på tallrik. Kyl före servering. Dekorera med t ex kiwi, jordgubbar, vindruvor och äpple.

Vi åt "tårtan" med cashewgrädde och två sorters bananglass. Till nötgrädden mixar du naturella, osaltade cashewnötter till fint mjöl. Späd med vatten till lagom konsistens och smaka av med vaniljsocker. Bananglassen bestod av skalad, delad och fryst banan som man tar upp ur frysen ungefär 10 minuter innan man mixar bitarna med hallon och vaniljsocker respektive carob.

Jag valde att inte ifrågasätta alla påträngande direktiv i värsta Du är vad du äter-stil, för jag hade trots allt frivilligt anmält mej till en vegankurs och de andra deltagarna ville lyssna på veganflickan som höll kursen. Men våra världsbilder krockade med all kraft. I mitt yrke ställs oftast högre krav på vetenskaplig evidens för kostråd (vilket i och för sej inte utesluter att en massa andra sätt att äta kan vara rätt...). Och sen har jag väldigt svårt för skräckpropaganda. Inte bara kött, fisk och ägg är fel utan även mikrovågsugnar och kaffe är livsfarligt. Jag frågade varför vi använde carob i stället för kakao. Kursledaren kunde inte svara, men en annan deltagare upplyste mej om att kakao bränner hjärnceller... Ja, på den nivån var det. Hur bemöter man det? Jag stängde öronen emellanåt, men kommer att börja grodda mer. Att grodda är trevligt.

Lilla fiffiga jag

Jag älskar caponata, den goda grönsaksröran från Sicilien med bland annat aubergine, tomat, vinäger, vitlök, oliver, kapris osv. I stället för att reducera den till sidorätt beslutade jag att göra huvudrätt av den. Jag blandade i hemkokta kikärter och gjorde en osöt smuldeg med valnötter och dinkelmjöl. Som alltid har jag höga förhoppningar. Och hur ska jag beskriva resultatet? Min kikärtscaponata med valnötssmultäcke blev ätlig, men påminde otäckt om präktig vegetarisk mat från 70-talet. Maken tyckte att den var rent ryslig och svepte vattenglas efter vattenglas för att kunna svälja smulorna. Jag antar att ingen av er är intresserad av receptet?

Jag har vårdat sjukt barn idag och inte varit på jobbet. När sonen och jag var ute och gick kände jag doften av kanelbulle på flera ställen, men visste inte förrän jag började läsa andra bloggar nu ikväll att det är Kanelbullens dag. Jag har ett mycket bra luktsinne och ofta är det positivt. (På jobbet känner jag en tydlig mögeldoft och har påpekat det. Det kom några män en dag och skulle lukta runt och ena sekreteraren hörde honom säga att "Det ska då till en gravid för att känna något här". Gubbjävel.)

Fisk som alla gillar

Ibland hänger liksom tanken inte ihop. Och knappt jag heller. Jag går långsamt för magen dras mot marken och benen håller på att lossna från sina fästen. Idag cyklade vi en omväg, inte genom stan, för när maken såg hur jag klätt mej brast han ut i nån slags "ugh, du skämtar". Men jag skämtade inte, hade bara alla graviditetsbyxor i tvättmaskinen. Jag tycker mycket om min mage, men jag gillar inte att ha ont eller att se ut som en clown.

Uttrycket "gott och blandat" är hemskt. Det är en ursäkt för att man inte kan prioritera. Jag hade tänkt mej ett blogginlägg i den brokiga stilen idag ("bilder på lite olika goda rätter jag ätit på sistone"), men gud bevare, det blir nåt värre. Inget hänger ihop och något foto blir det inte heller. Så jag fokuserar på nåt enkelt, en fiskrätt med purjolök och röd stenbitsrom. Den är mumsig. Man kan äta den med buljong- och gurkmejakokt potatis och fänkål och en sallad till. Vi åt det häromdagen.

Evas fiskgratäng, 4 port

600 g djupfryst vit fiskfilé, nästan helt tinad
1 tsk salt
nymald svartpeppar
1 strimlad purjolök
100 g Philadelphia light, gräslök
2 dl lätt crème fraiche
1 burk röd stenbitsrom (80 g)

Lägg purjolöken i en smord ugnssäker form och placera fisken ovanpå, kanske i portionsbitar om du tycker det ser finast ut. Salta och peppra.

Blanda Philadelphiaost och crème fraiche och rör försiktigt ner stenbitsrom. Bred blandningen över fisken. Gratinera i 175 grader i ca 30 minuter.