Name:
Location: Sweden

Jag tänker nästan jämt på mat, letar det ideala receptet, planerar måltider och är nyfiken på vad andra äter. Min bokhylla är fylld med kokböcker och ibland läser jag dem som poesi (såväl som poesi, kan tilläggas). Förövrigt har jag två barn och en man som jag är lyckligt gift med.

Wednesday, April 16, 2008

Om mötet i trappan och om att dela med sej

Jag får nog börja med att förbereda er på att jag är mycket lättrörd idag. En kompis dotter fick en ny njure igår och hela transplantationen verkar ha gått bra. Nu hoppas vi bara att den nya njuren accepteras och att både lilla T och hennes farfar snart blir piggare. (För dej som inte anmält dej till donationsregistret - gör det nu!)

Här sitter jag och bölar. Gud, finns det ingen måtta på hur patetisk man kan vara när man börjar fundera på stora saker som liv och död. Plötsligt tänker jag på hur fina grannar vi har. Såhär kan det vara: en förklädesklädd granne ringer på, han gör nån kötträtt med kaprissås, men har glömt köpa kapris. Ibland byter jag om till pyjamas redan vid halv sju, men skitsamma - jag visste ju inte att grannen skulle komma, visst har vi kapris. Och vi pratar en stund. Eller: grannen ovanför kommer ner med en smakportion fesenjan för att visa hur den ska smaka, hur den smakar i Iran. Och grannen under är kock. Han är förresten den som oftast är här och lånar. Förra veckan hade frun ätit upp alla äggen och han stod mitt i ett fruktkakebak. Jo, här kan man låna det mesta. Dan därpå fick jag smakprov på fruktkakan. En annan dag kom han med en ask hemgjorda praliner, bland annat en alldeles underbar sort som smakade lakrits. Sen kom han med en liten burk av det där lakritspulvet. Jag har använt det i en kladdkaka och på en risotto (jo, det passade faktiskt bra i risotto, innan jag började överdosera).

Härmed vill jag slå ett slag för ett av det mest kravlösa och trevliga sätten att umgås: gå och låna något eller dela med dej till en granne! Vad vi lånar av våra grannar? Mjölk. Mjölk, mjölk, mjölk! (Jag bor med en flock kossebarn.) Och kaffe.

Jag är mycket tveksam till om man kan publicera sånt här skriveri i sitt rätta namn. Ni tror kanske att jag är så ensam så att den enda människokontakten jag har är när grannar plingar på. Tänk om jag är det, då! (Lugn, det är jag inte.) Eller att jag gråter över det mesta. Och så är det nog, i alla fall idag.

2 Comments:

Blogger Husmodern said...

Mycket bra inlägg, både om grannar och donation. Jag har haft donationskort i plånboken, och visste inte att man kunde anmäla sig på nätet, men nu har jag gjort det också. Jag tycker att om man är beredd att ta emot organ så ska man anmäla sig som donator.

2:21 AM  
Blogger Viktoria Schiöler said...

Tack, det värmde att du tyckte det jag skrev var bra. Jag var, som sagt, mycket tveksam till att publicera det.

10:17 AM  

Post a Comment

<< Home