Matdrömmar

Jag bläddrar i mina kokböcker mest som kvällslektyr. När både min man och jag jobbar ska matlagningen på kvällen gå riktigt snabbt och några kulinariska finesser hinns inte med. Vi måste börja planera bättre, som att storhandla, ta fram jättegrytan och frysa matlådor under helgen. Sen kan vi äta mer sill, köpa viltkött när det är säsong, odla spännande örter och grönsaker på balkongen, bjuda hem alla grannarna på en enastående femrätters (värd minst en stjärna), åka jorden runt och upptäcka nya maträtter, skriva en kokbok om något så udda som poesi.

Nåt sånt hade jag tänkt mej.

Dinkelscones

Ibland skickar vänner sina nya favoritrecept till mej för att de vet att jag uppskattar det. Idag vill jag dela med mej av Jennys dinkelscones med kanel och lingon; de är värda några extra minuter en helgfrukost.

Dinkelscones, 4 kakor

8 dl dinkelmjöl (jag använde fullkorns-)
0,5 tsk salt
4 tsk bakpulver
1 msk kanel
100 g margarin
3 dl filmjölk
1 dl lingonsylt

Sätt ugnen på 250 grader. Blanda alla torra ingredienser. Finfördela margarinet i mjölbunken och rör sedan i fil och lingon. Forma 4 kakor och grädda i mitten av ugnen 12-14 minuter.

Och idag fungerar datorn som om den aldrig gjort annat. Sprattet igår fick mej att se tusenlappar fladdra bort över den skånska slätten, men nu kan jag ju gå och köpa en fin klänning i stället.

Sonen pyntar med bönor

Man ska väl börja med det positiva. Sonen har börjat dagisinskolningen och verkar trivas väldigt bra; han ville till exempel gå dit idag, lördag. Personalen är toppen och maten verkar utmärkt. En kocka lagar mat till de sexton barnen, fantasifullt och alla grönsaker är ekologiskt odlade. Jag är djupt imponerad.

Maken och jag skakar däremot av oro när vi ska lämna vår guldklimp och vi sover dåligt. Tänk om han kommer att gråta och känna sej ensam eller om någon är dum mot honom... Tydligen är det vi också som ska inskolas. Och just nu har vi alla en släng av någon dagisförkylning, som väl också hör till.

Jag har inte alls tänkt sluta blogga, även om det kan verka så. Blogguppehållet beror på att min dator vägrar skriva vissa bokstäver och det går inte heller att ta bort något. Därför sitter jag på jobbet nu. Håll tummen för att det bara är tangentbordet hemma det är fel på.

Sammanfattningsvis har det varit hektiskt på alla plan. I morse gick jag upp och lagade en lammgryta (inspirerad av ett recept från Sannas kokbok) och det kändes lite avslappnande. Sen gjorde jag gino med frysta jordgubbar och det funkade faktiskt.

Lammkok med plommon, 5-6 port

1,8 kg lamm med ben i bitar (bog eller rygg)
3 köttbuljongtärningar
2 liter vatten
2 gula lökar, finhackade
1 stor solovitlök, finhackad
smör- och rapsolja till lökstekningen
en slatt rött vin från igår (cirka ett glas)
1 tsk torkad timjan
1 tsk mald spiskummin
1 tsk torkad rosmarin
1 lagerblad
2 dl katrinplommon, strimlade
1 dl skållad och skalad mandel
salt, peppar

Koka upp vatten och koka köttet livligt under lock 5 minuter. Släng vattnet och diska ur grytan. Skölj av köttet. Koka upp nytt vatten (2 liter) och tillsätt buljongtärningarna. Lägg i köttet och låt puttra i en timma. Sila buljongen och spara. Bena ur köttet och skär i bitar. (Det är mycket lättare att dela köttet och ta tillvara på allt om man kokar köttet innan man tärnar, tycker jag.)

Fräs lök och vitlök i matfettet. Häll på buljong, börja med 6 dl. Tillsätt vin och kryddor. Låt koka cirka 45 minuter. Mixa mandeln (den fungerar lite som redning då) och lägg i grytan tillsammans med katrinplommon. Smaka av med salt och peppar.

De tre frågorna

Det var sista dagen på diabetesskolan idag och jag har lärt känna ett fantastiskt gäng i mina föräldrars ålder. Jag har föreläst om bra mat, vi har tittat på mat i affären, lagat mat och ätit tillsammans. Recepten ska inte vara för krångliga och fisk, bönor, bulgur och mycket frukt och grönsaker brukar ingå, så också denna gång. Jag är själv rätt nöjd (och hoppas att deltagarna också är det).

Under veckan får jag massor av frågor och jag gör mitt bästa för att svara på dem. Tre frågor dyker alltid upp (och den sista kommer inte förrän avslutningsdagen, när vi äter tillsammans).

1. Får man äta banan när man har diabetes?
Ja! Alla frukter är ok, men bananen innehåller mer kolhydrater än de flesta andra frukter och därför kan den höja blodsockret mer. Generellt brukar jag rekommendera att man tar en frukt i taget och om man märker att banan höjer mycket, kanske det funkar bättre med en halv eller med att välja ekologiska bananer (som är mindre).

2. Är det farligt med sötningsmedel?
De godkända sötningsmedel som säljs är noga testade och jag har aldrig träffat på någon som varit i närheten av att komma upp i maxgränsen per dag. Eftersom lite socker kan ingå i mathållningen vid diabetes är inte behovet av sötningsmedel så stort för de flesta. Drycker med olika sockerarter höjer dock blodsockret väldigt snabbt och därför brukar jag rekommendera saft, läsk och fruktyoghurt med sötningsmedel i stället för de vanliga alternativen. Men vatten är förstås bäst. Och om man känner sej tveksam så ska man inte använda sötningsmedel, eller om man känner att det söta triggar någon slags sötsug.

Personligen tror jag att det är sunt att vara skeptisk till artificiella produkter (fast jag brukar inte uttrycka det så till patienterna.) Jag tror att det är bra om man inte vänjer sej vid att allt ska smaka så sött.

3. Vad äter du hemma, lever du som du lär?
Jag tycker själv att jag har ett ganska okomplicerat förhållande till mat. Jag hör till den lyckliga skara som faktiskt gillar många saker som räknas som nyttiga, men när jag äter något mindre nyttigt har jag aldrig dåligt samvete. (Det här har jag mer och mer förstått är rätt ovanligt så jag försöker uppskatta det när jag kommer ihåg det!) Vissa saker "sitter i ryggmärgen", t ex att använda nyttigt fett och att äta grönsaker; det är liksom självklart. Men jag äter inte speciellt fettsnålt. Jag tycker inte att jag behöver det. Efter all amning (och stress?) har jag tappat i vikt och nästan blivit pinnig. Vissa saker undviker jag ofta, lösgodis och saft till exempel. Där är jag nog både lite yrkesskadad och... ointresserad. Och alla har väl någon last som är mer eller mindre bra. Jag snusar hur mycket som helst (= hela tiden) och har ingen lust att sluta just nu i alla fall.

Allt det här sa jag förstås inte till patienterna på diabetesskolan. Faktiskt så har jag ingen aning om vad jag svarade. Jag blir alltid lika ställd när någon frågar så personligt. Mat är jäkligt personligt.