Name:
Location: Sweden

Jag tänker nästan jämt på mat, letar det ideala receptet, planerar måltider och är nyfiken på vad andra äter. Min bokhylla är fylld med kokböcker och ibland läser jag dem som poesi (såväl som poesi, kan tilläggas). Förövrigt har jag två barn och en man som jag är lyckligt gift med.

Saturday, August 27, 2005

Till ords!

Idag är det maken som har något att skriva - så varsågoda!


Så som man aktar råvaror skall man akta språket. Inte för att försvara ett stabilt och definitivt språk. Något sådant finns inte. Språket är överhuvudtaget inget utarbetat redskap eller instrument med vederhäftig bruksanvisning - det är vårt människodanande organ, ytterligt känsligt, ytterligt nyansrikt.

Ändå har man rätt (och ibland skyldighet) att påvisa när språk fungerar sämre, är ineffektivt eller trubbigt.

När Lisa talade om språkliga tautologier, kom jag att tänka på ett språkligt oskick som ibland ger mig kulinarisk klåda. Att man emellanåt tvingas beställa en "fisk burgare", kan man väl (för stunden och nästan) stå ut med, även om särskrivningseksemet till slut kan ge variga böldmeningar som "En brun hårig sjuk sköterska satt vid en bar disk och talade med några tusen konstnärer" (i reella fall är utslagen näppeligen så här roliga). Nåväl, värre är när mer sofistikerade restauranger inte klarar de få texter de har att hantera. Om man på menyn läser chévre med det grava accenttecknet förvandlat till akut börjar det sticka lite olustigt i gommen. Ibland skrivs det chevré, som om getosten rimmade på paté. Utöver särskrivningens omusikaliska och uttalsmässigt omöjliga natur missar alltför många restauranger, även de med gott anseende, stavningen (liksom uttalet) av sina statushöjande, och ibland helt sakliga, franska och italienska rättbeskrivningar. Varför inte kolla en gång till, varför inte slå upp ett ord eller begrepp, varför inte fråga någon tillförlitlig innan man trycker sina menyer?

Vid ett restaurangbesök för några år sedan fick jag den beskäftiga idén att för en spottstyver korrigera alla menyer i Sverige. Det vore en god affär för ägarna och själv skulle jag ha blivit mångmiljonär (och naturligtvis utbränd av mängden arbete). Men tanken är befogad. Kanske jag är petig, kanske besserwissrar jag, men är det ingen mer som kan finna saken av vikt? När man bedömer restauranger talas det med stort allvar om smakfull miljö, om kompetent service och, rimligen, om maten. Men läsningen av menyn, ett av de allra första och tyngsta middagsintrycken, skall vara en njutning för fantasins smaklökar innan mun, näsa, öga och mage får sitt. Menyn skall vara en aptitretare, inte en aptitirriterare. Om min blick under de viktiga minuter då man skall välja rätt träffas av en "filè" eller en "tirrami so" förlorar jag något av förtroendet. Tilliten till matkonsten sjunker om man slarvar med namnen på det som serveras. Bån appätitt!

Niklas Schiöler

2 Comments:

Blogger Ilva said...

Haller med, jag ar da bast pa att bedoma den italienska matterminologin och det ar ratt bedrovligt men jag blir mest generad och tycker att det ar pinsamt...

7:45 AM  
Blogger Annette said...

Jag är superpetig, men det är ju också en yrkesskada (jag är översättare).
Och tänk att man kan äta machésallad med chevréost...
Mâche heter väl egentligen fältsallat på svenska, och vad är det för fel på getter? Och på att använda svenska?

8:18 AM  

Post a Comment

<< Home