Mat för en kejsarinna

Några av rätterna, överst från vänster: kycklingfötter med sojabönsås, köttdumpling, nederst: revben med sojabönsås, kyckling och skinka i sojabönsblad

Sedan jag läst om Dim Sum i senaste Gourmet har jag velat prova. Min kompis i Hong Kong skrev att det är bra om man är många som beställer för då kan man smaka av varandras rätter. Jag och min lilla familj var på China Garden i Malmö igår för att äta Dim Sum. Vi valde lite på måfå i den ganska röriga menyn (en på svenska, en på kinesiska och en bildmeny där siffrorna inte stämde med den svenska). Den första rätten vi fick in var rispannkakor med räkor. De spänstiga räkorna, den söta sojan, koriandern och salladslöken hetsade upp oss. Vi var hungriga och nyfikna. Sen följde fler skålar med mer mediokra rätter. I stället började vi intressera oss för vad det stora kinesiska sällskapet bakom mej beställde in, tallrikar med klibbigt ris invirat i stora gröna blad, grönsaker vi inte kunde identifiera och Dim Sum som inte såg ut som våra. De tjuvkikade säkert på oss också, skrattade åt mitt sätt att hantera pinnarna (och sedan hugga in på maten med serveringsbesticken...) och att vi inte drack te, utan hädiskt slurpade stor stark.

Helgens största smakupplevelse blir ändå arbetskamratens trerätters i fredags, och då speciellt de smörstekta kantarellerna i krustader som vi åt som förrätt. Jag hade nästan glömt hur ljuvligt kantareller är; de hamnar i min förstadivision, Favoritmat Man Knappt Kan Leva Utan (mer om det en annan dag).