Rödbetspaj och lite annat

Det här är Nami-Namis rödbets- och fetaostpaj. När man skär upp pajen ser den ut som en hallonpaj med ett täcke av vit choklad. Den ser alltså söt ut men var försiktig med saltet eftersom fetaost är salt. Säger jag, vis av erfarenhet.

Ja, livet överraskar ständigt. Snart har jag matbloggat i 6 år (och detta är faktiskt mitt 600:e inlägg!). Jag är ju inte så förtjust i att köpa nya prylar för köpandets skull men nu är det nödvändigt, bland annat för att jag fått ett spännande uppdrag som ni kommer att få veta mer om när det publiceras. Av herr Öman med gubbröran köpte jag igår 8 finfina tallrikar (nja, inte nya men verkligen fina). Och idag var jag i kameraaffären, men det gick åt helsicke. När jag väl valt ut en bra Nikon-kamera så hade jag mindre än en tredjedel av kostnaden på VISA-kortet. Så kan det gå, snart blir det bättre.

Bästa salladen från kibbutzen

När jag arbetade på kibbutz i början av 90-talet så lärde jag mej älska den här sortens sallad som man skär i mycket små tärningar. Ju mindre bitar desto bättre. Tomat, gurka, morot, rödlök, avokado, gröna oliver, salt, peppar, citron, olivolja, persilja och lite vitlök - eller precis det man har hemma och är sugen på. Då, på den tiden, åt jag salladen till frukostbrödet. Nu äter jag den till nåt grillat. Eller rättare sagt: jag hade glömt att den fanns, men häromdagen längtade jag efter den och idag åt vi den med grillat lamm, wienerkorvar och halloumi (på kolonin). Och min mammas fina potatissallad med kapris.

Som en salt liten kaneldoftande bakelse

Vi var några stycken som gjorde tapas till Valborg. Den smördegsinbakade getosten tyckte jag extra mycket om. Som en salt liten kaneldoftande bakelse till gazpachon, de chorizo- och mandelkryddade köttbullarna, den grillade paprikan med basilikafärskost, de vitlöksstekta räkorna, manchegon med rostad rotselleri, aubergineröran, de tonfiskfyllda äggen, surdegsbrödet. Efteråt åt vi crema catalana, mitt livs första, avbränd med hjälp av ogräsbrännaren i mina vänners trädgård. Det blev nog gott, det tror jag säkert, men ingen av oss hade förmågan känna efter riktigt. Ett lyxproblem, vi var alltför mätta.