Priset på vatten

Är det ytligt att ha som intresse att äta gott? Jag hörde en man på radion en gång (kommer varken ihåg vem han var eller i vilket program) som påstod att nya smaker får oss att reflektera mer över tillvaron och att de kan skapa intressanta samtal. Och jag vill tro att allt som får oss att tänka efter och samtala mer med varandra måste vara av godo. Därför är mat som nöje kanske inte enbart ytligt?

God mat behöver inte vara dyr, men chansen att få riktigt god mat är förstås större på en dyr restaurang än på en billig. Jag är inte van vid att äta dyrt, men i onsdags åt maken och jag 6-rätters på Mötesplats Österlen. Först satt vi på terrassen och intog vår första amuse bouche, sen satt vi i den vackra matsalen med utsikt över vidsträckta genomskånska sockerbetsfält. Vi njöt, för allt smakade gott, men vi hade fullt sjå att komma ihåg vad vi åt. Med alla extrarätter blev det totalt elva rätter... Några av förrätterna var hummer och marulk (eller var det piggvar?) med syltad citron och den gula milda Ingelstadstomaten, tartar på oxkött, sparris och krasse... Och där är hummersoppan med tomatsnö (uppäten på bilden!), där är anklevermoussen med balsamvinäger - men vad är då den bruna fyrkanten bredvid tartaren? Oxkött? Nä, den smakar visst också anklever... Kötthuvudrätten var den "enklaste" rätten, både att komma ihåg och i sitt utförande: lamm från Erikstorp (stek samt chorizokryddad korv), kantarellsmör och rödvinsrisotto. Jag tyckte nog bäst om den rätten. Det mest överambitiösa var skeden med ananassnö, en flaga tryffel och honung. Ananas är vackert i sej - inte behöver den konverteras till modern snö. Tryffeln var torr och honungen blev kall av snön och fastnade i skeden. Just där gifte sej inga smaker i min mun.

Inte förrän vid predesserten, en liten kub vattenmelon och en lika stor kub syrad mjölk rullade i pumpafröhack och placerade på några stänk citronlikör, slappnade jag av i min iver att minnas allt. Jag frågade en av servitörerna, som var oerhört professionell i sin återhållsamma hållning (ja, en hårsmån från otrevlig, tyckte maken) om det var anis eller fänkål i pumpafröhacket. Då log han nästan och upplyste mej om att det var fänkål och krossad kardemumma. Aha. Det slog mej att man måste fråga för att lära sej nåt och att servitörerna faktiskt kunde svara på mina frågor. Så till efterrätten hann jag känna efter vad jag åt också, inte bara sitta och memorera menyn, och jag förvånades över att jordgubbar och lime faktiskt också passar ihop med en lagom dos korianderblad.

När vi checkade ut nästa dag fick vi notan. Maken hade dagen före fått lite snålslag när han såg att vinmenyn kostade 895 spänn så han åkte och köpte en tetra rött vin för en femtiolapp på Simrishamns systembolag strax före middagen. Emellanåt under måltiden gick han upp på rummet och tog en slurk ur den där tetran. (Öhh, nu tappade ni förtroendet för mej och min man som finsmakare...) Jag beställde vatten och vi kunde konstatera på notan att vattenpriset på restaurangen var högre än makens vin från Systembolaget. Aldrig förut har jag druckit mineralvatten för 118 kronor under en kväll...