Den märkligaste av smaker

Min man har varit hemlighetsfull; han vill skriva något och får göra det trots att jag gett mej själv bloggförbud. Så varsågoda, här är makens tankar.


Det finns begrepp som är skenbart kontradiktoriska, som bitterljuv och tragikomisk. Hit hör även fulsnygg, då något hos en människa attraherar en estetiskt, trots att utseendet normalt inte är det man egentligen föredrar.

Men vad jag koncentrerar mig på här är ett ord som inte förekommer i ordböckerna, men som för de flesta smakintresserade representerar ett veritabelt faktum, om än svårdefinierat: det som är äckelgott.

Det må förvisso vara ett värderande begrepp, men baseras på ett försök till neutral smakbeskrivning, som inte nödvändigtvis främst värderar. Det äckelgoda är något komplext som vi inte finner i så många livsmedel, låt vara att objekten varierar med smakdomare. För mig är exempelvis bröd bröd; det är gott, det är äckligt eller det är mittemellan, med alla subtila schatteringar. Men det äckelgoda låter det goda och det äckliga smälta samman i en ny märklig smaklegering. Det gäller alltså inte någon medioker smaksensation, inte något medelmåttigt, inget mittemellan, utan det äckelgoda äger en distinkt utmärkande karaktär. Det gäller heller inte en råvara som man förut tyckt illa om men sedermera lärt sig uppskatta. Äckelgott är något annat. Och inte skapar det ett beroende, för då är det något man åtminstone till en början gillar, men likafullt fascinerar det äckelgoda varje gång man får det i sin mun.

Jag kan förstå om någon säger att svamp är äckelgott, vilket jag antar beror på vissa svårigheter med konsistensen och med skivlingarnas lameller. Så är det nu visserligen inte för mig, som i nästan alla sammanhang sätter svamp mycket högt på smakskalan. Jag kan också förstå om någon nämner ost, särskilt om den luktar påtagligt, förpestar kylen, rentav erinrar om kloakatmosfär. Men inte heller ost är äckelgott för mig, som njuter av starkt ångande ostar. Jag tar gärna anställning i den där kloaken...

Äckelgott är sålunda inte äckligt. Det är inte som plastiga cocktailbär, som träskoöverstekta köttbitar eller som den för mina smaklökar obegripliga förmälningen av vispad grädde och glass (nu får jag väl gottegrispolisen efter mig). Då kan man lika gärna lägga mellanmjölk på yoghurten eller skyffla ett lass potatismos på den råstekta potatisen.

Äckelgott är sålunda inte heller uteslutande gott. Det som är gott är helt enkelt så gott att man utan vidare kan äta det flera gånger i veckan utan att tröttna. Lamm, vitlök, olivolja, avokado, mango, skogssvamp och en hel del annat älskar jag och har svårt att undvara alltför lång tid, varför detta för mig inte är äckelgott. Det äckelgoda får man däremot konsumera med viss återhållsamhet. Äter man för mycket ligger ledan eller rentav vämjelsen nära (jag föråt mig en gång på wasabinötter, dessa små gröna jävlar som jag numera undviker). Men just därför, alltså om man lyckas med avvägningen, kan det äckelgoda locka desto mer.

Misosoppa är äckelgott. Jag gillar den, de tämligen få gånger jag intar den, men nog lurar där en smak av att någon plockat upp utslängd soppa i diskvattnet och fått med blött papper från vasken...

Brysselkål, denna vackra grönsak, har jag ett liknande förhållande till. God - och samtidigt kan jag uppleva det som att tugga en mättande boll av papier-maché.

De asiatiska räkchipsen. De är (ett kort tag) befriande som alternativ till alla peppar- och grillsmakande kvasipotatisversioner. Men när jag stoppar det sjunde räkchipset i munnen undrar jag om jag inte knastrar i mig något urinoardränkt. Det är inte gott, det är inte äckligt - det är äckelgott.

Slutligen. När jag njutit oxbiten och köttbenet ligger kvar på tallriken återstår en höjdpunkt: att suga ur märgen. Man måste emellertid ta i med munmusklerna för att få ut den. Man suger så frenetiskt för att den skall släppa taget, att den lilla klicken plötsligt svischar förbi tungan och frontalkrockar med gomseglet. Hur mycket hann jag smaka? Det är gott, visst, och det är som att abrupt slamsuga in en köttig snorloska. Jo, det är i sanning äckelgott.

Vad är då egentligen det äckelgoda? Subjektivt trams? Eller korsar två smaksfärer i hjärnan varandra i en och samma tugga? I vilket fall som helst är upplevelsen odelbar. Den förefaller (alltför) komplicerad att kommentera, men likafullt finns den där, är reell. Kanske hade neurofysiologen kunnat förklara vilka kemiska impulser och cerebrala smakcentra som samspelar, men jag vet inte om det hade varit helt tillfredsställande. Mer intresserad är jag av vad gastroesteter (som ni) kan säga om saken.

Niklas Schiöler