En slags fesenjan
Jag berättade för min granne från Iran att jag planerade laga den persiska valnötsgrytan fesenjan. "Det kan du inte", sa han lugnt. Han förklarade att en äkta fesenjan, som man gör den i norra Iran, inte baseras på sötat granatäppelkoncentrat, utan på en syrlig variant som inte finns att köpa i Sverige. Så fick jag smaka på en svart gegga från vildväxande granatäpplen han hade i kylen, hemgjord naturligtvis. Den smakade som riktigt sura katrinplommon, tyckte jag. Inte som min flaska från Fontana. För det andra görs en äkta fesenjan inte på kyckling utan på anka - eller kanske sothöna? Och liksom by the way, avslutade grannen "jag lät den koka i tre dagar sist..."
Jotack, mitt experiment var dömt att misslyckas innan jag börjat! Fast eftersom jag har typ ett ton valnötter hemma och dessutom upparbetat en väldig nyfikenhet på denna mytiska gryta var jag tvungen att provlaga den. Jag utgick från Gittos recept, halverade det och gjorde det lite mindre sött (förmodligen påverkad av min granne). Såhär:
Fesenjan, 4 port
2 kycklingfiléer, ca 450 g, i bitar
350 g valnötter
1 gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, finhackade
2 msk neutral olja
en liten kanelstång
0,5 tsk riven muskot
3,5 dl vatten
0,5 hönsbuljongtärning
0,25 g saffran (ett halvt kuvert)
1,5 dl granatäpplekoncentrat från flaska
1 msk socker
2 msk pressad citron
salt, nymald peppar
Bryn kycklingbitarna och lägg åt sidan. Mal valnötterna fint i matberedare.
Fräs lökhacket på medelvärme i oljan och tillsätt de malda valnötterna tillsammans med kanel och muskot. Rör ofta eftersom nötterna lätt bränns.
Häll på vatten, buljong och saffran. Smaka av med granatäpple, socker och citron. Låt såsen koka på svag värme ca 40 minuter. Rör då och då och fyll på med med vatten om det behövs. Tillsätt kycklingen och koka ytterligare 20 minuter. Salta, peppra och smaka av igen. Servera med basmatiris.
Jag tyckte det blev gott och våra oväntade gäster verkade också gilla grytan. Sen bad jag min granne komma ner och provsmaka. Han tyckte förstås att den var för söt (inte oväntat!) och så sa han också att den egentligen ska bli helt slät; min fesenjan blev lite kornig av valnötterna. Jag skulle mixat noggrannare eller låtit den koka längre, tills fettet från valnötterna stiger till ytan. Kryddningen tyckte han var ok, tydligen ska grytan vara ganska mild. Men någon svagt besk krydda som växer på träd fattades. Han kunde inte namnet på den. Så jag är ganska nöjd ändå.
Jotack, mitt experiment var dömt att misslyckas innan jag börjat! Fast eftersom jag har typ ett ton valnötter hemma och dessutom upparbetat en väldig nyfikenhet på denna mytiska gryta var jag tvungen att provlaga den. Jag utgick från Gittos recept, halverade det och gjorde det lite mindre sött (förmodligen påverkad av min granne). Såhär:
Fesenjan, 4 port
2 kycklingfiléer, ca 450 g, i bitar
350 g valnötter
1 gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, finhackade
2 msk neutral olja
en liten kanelstång
0,5 tsk riven muskot
3,5 dl vatten
0,5 hönsbuljongtärning
0,25 g saffran (ett halvt kuvert)
1,5 dl granatäpplekoncentrat från flaska
1 msk socker
2 msk pressad citron
salt, nymald peppar
Bryn kycklingbitarna och lägg åt sidan. Mal valnötterna fint i matberedare.
Fräs lökhacket på medelvärme i oljan och tillsätt de malda valnötterna tillsammans med kanel och muskot. Rör ofta eftersom nötterna lätt bränns.
Häll på vatten, buljong och saffran. Smaka av med granatäpple, socker och citron. Låt såsen koka på svag värme ca 40 minuter. Rör då och då och fyll på med med vatten om det behövs. Tillsätt kycklingen och koka ytterligare 20 minuter. Salta, peppra och smaka av igen. Servera med basmatiris.
Jag tyckte det blev gott och våra oväntade gäster verkade också gilla grytan. Sen bad jag min granne komma ner och provsmaka. Han tyckte förstås att den var för söt (inte oväntat!) och så sa han också att den egentligen ska bli helt slät; min fesenjan blev lite kornig av valnötterna. Jag skulle mixat noggrannare eller låtit den koka längre, tills fettet från valnötterna stiger till ytan. Kryddningen tyckte han var ok, tydligen ska grytan vara ganska mild. Men någon svagt besk krydda som växer på träd fattades. Han kunde inte namnet på den. Så jag är ganska nöjd ändå.
posted by Viktoria | 12:12 AM
8 Comments:
Äkta eller oäkta, är det gott så är det :).
Och finns det inte här så får man ta vad man har.
Verkar ju blivit bra, grattis! Men det granatäppelkoncentratet jag hade var osötat, och en persisk bekant sa att det var samma sort som de använde i Iran... Fontana importerar det, 1/1 eller något sådant heter det. Och roligt att höra lite mer om hur det verkligen ska tillagas, jag har ju fått gå på diverse obskyra källor. :)
Såg nu att du skrev att det var fontanas koncentrat, så det måste ju varit samma. Dumma mig. :)
Gitto, jag kollade på flaskan - Fontanas koncentrat ÄR naturellt, så du har helt rätt! Men det smakar ändå sötare än den hemgjorda geggan jag provade hos grannen. Så vitt jag förstår är mat sötare i södra Iran, man använder t ex mer torkad frukt och så, medan man i norra Iran föredrar syrligare rätter.
Tack för ett jättegott recept och inspiration!!! Hoppas du tyckte det var ok att jag använde det (och ändrade lite, lite)!
Jag bytte titel på mitt skriveri, för precis som Jessica skrev "äkta eller oäkta, är det gott så är det". Och vem bestämmer vad som är mer äkta än nåt annat? Till på köpet verkar ju Gitto ha gjort betydligt grundligare efterforskningar om fesenjan än jag.
låter smarro hsh. o finaste matnamnet :) gott nytt år, så här lite i efterskott---
Sen så kan det ju bli lite sådär, när man lagar hitvandrad mat, att det går lite prestige i det när svenskar börjar göra sånt som tidigare har varit förbehållet det egna köket. När jag frågade efter granatäppelsirap första gången frågade killen tre gånger om jag verkligen ville ha just sirap, inte juice? Nej, sirap. Libanesisk mat så sirap. Jag är inte ute efter att göra några perfekta kopior, bara laga god mat. Och jag fattar ju att man inte lagar helt persiskt efter att ha läst några kokböcker men det tar ju inte bort glädjen i att laga mat? Varför skulle det ta bort glädjen i att laga mat?
Jag skulle bli galen om jag hänvisades till enkom svenskt, vad det nu är. Jag tänker inte kasta mig i taklamporna heller och bli en vild crossoverhemmakock, men jag kan inte tänka mig att sluta försöka heller.
(därmed inte sagt att din granne förnekar dig det heller).
Jessica, jag håller helt med dej. Man lagar mat för att det är gott, (och lite nödvändigt) men framför allt för att det är kul!
Post a Comment
<< Home