Livet, döden, maten. Av maken

Idag står min man för texten. Han har just varit hos Trimalchio och han kanske återkommer.



Den till synes banala ramsan "Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man" är kanske inte enbart banal. Att man äter för att åtminstone överleva är en sak. Många gör det för att verkligen leva. Men ätandet och döden då? Jo, även om vi alla dör, kan njutningen av en måltid vara ett sätt att förhöja och förtäta livskänslan, kan den vara ett sätt att hålla döden på en armslängds avstånd. Det upphöjda nuet raderar tidens obönhörliga gång.

I skönlitteraturen finns åtskilliga lustfyllda middagar återgivna, som berättelsernas kulmen. Den kanske mest berömda och spektakulära måltiden är den antike festfixaren Petronius ironiska berättelse om Trimalchios middag (första århundradet e. Kr.). Karnevalisk, överdådig, möjligen mer gourmandisk än lukullisk - mycket är den i alla fall. Och det är som om matgästerna äter för livet, eller för att måltiden är livet. Varje rätt förskjuter döden någon decimeter. Slutar man äta, slutar livet.

Och de äter verkligen. Och de gör det långsamt, i ett slags "slow eating", även om några till slut, däribland värden, blir både illamående och mer än lovligt fulla. Om det är ett överflöd av mat, är det likväl långt mer raffinerat än våra dagars "ät-så-mycket-du-vill"-erbjudanden som lockar de glupskt bredtungade med räk-, pizza- eller filéfrossa (språkligt knäppt dessutom; skall man äta djupfryst?!).

Vad som serverades hos Trimalchio? Som förrätt bars fram gröna och svarta oliver, hasselmöss beströdda med honung och vallmo, påfågelsägg, syriska plommon, granatäpplekärnor, fet snäppa i pepprad äggvita och därtill honungsvin ("vatten var där ingen som bjöd på").

Sedan fortsatte man med bockärter, oxkött, testiklar och njurar, afrikanska fikon, livmodern av en so som ännu inte grisat, havsbarber och annan fisk (färsk sannerligen, då den fortfarande simmade inför gästernas ögon), hare, krabba, gås, kött- och blodkorvar, ragu, smågrisar av sockerdeg (!), tårta och honungskakor. Man sköljde ner detta med hundraårig falerner (romartidens yppersta vin) och annat vin som var och en fick krydda själv.

Efter en stunds umgänge kom så servitörerna in med ett på feta ekollon gött vildsvin, vidare ett tamsvin som slaktades och tillagades vid borden samt flygande småfåglar som infångades med limspön och sedan anrättades. Därefter bjöds det på frukt och saffransfyllda bakverk. Och mer vin förstås (stundom silat genom duk). Petronius nämner härjämte puddingar övergjutna med spansk honung, syltad kummin, lupiner, nötter, bröd, dadlar, ost i ojäst vin, lever, rädisor och senap. Som reservrätt hade förberetts en björnstek! Skulle någons mage komma i olag under frosseriet rekommenderades granatäppleskal och tallbark...

Förmodligen långt innan maten hade hunnit smälta avnjöt man sedan gödda höns, färserade gåsägg, en tupp och slutligen ostron och musslor. Vinet flödade alltjämt, ända tills berättaren själv väljer att i hast lämna kalaset.

Om de höll döden på avstånd? Kanske inte, kanske tvärtom. Men de hade roligt under tiden.


Niklas Schiöler